.

Det var en gång, för inte så länge sedan, en flicka vid namn Danielle. Hon var väldigt vacker. Hon levde tillsammans med sin mor men de levde så fattigt. Det var knappt att de hade mat för dagen och allt de ägde var en liten lada full av halm. En dag i sena april så satt Danielle ute på gatan och sjöng för att få ihop lunchpengar. Då kom en gammal gumma fram och sa: du sjunger så vackert att himlen blir blåare, gräset grönare och att solen lyser starkare. Du ska få en sak av mig, men använd den bara när du behöver den som mest. Sedan gav gumman en vacker spegel till Danielle. Danielle nickade, tackade och tog emot spegeln. I samma stund som Danielle satt och sjöng så stod prinsen Christopher på sin balkong och lyssnade på fåglarna. Han var så trött på sitt rika liv. Det handlade bara om plikter och plikter och han fick aldrig tid för något annat. Den natten som kom, tog Christopher på sig städarens kläder och tog med sig två stora påsar med guld, och smet ut ur det praktfulla slottet. Han hade ingen aning och vart han var eller vart han skulle men han ville bara bort. Han sprang igenom dunkla gränder och mörka gator tills han blev så trött att han la sig ner i en stor halm hög och somnade in.

När Danielle vaknade nästa morgon satte hon sig upp och såg en man ligga i sitt hö. Hon blev helt förskräckt och skrek till. Mannen snarkade till men vaknade inte. Danielle backade långsamt bakåt men släppte inte mannen ur sin syn. ”vad ska jag göra nu?” tänkte hon. I samma stund öppnade mannen sina ögon och tittade förskräckt upp. ”vad i all sin dar gör jag här?” sa han. Samtidigt som han sa det kom han ihåg vad han hade gjort igår. ”jag tänkte fråga dig samma sak.” sa Danielle och såg rädd fast lite arg ut. ”Du har ingen rätt att prata till mig sådär!” sa Cristopher. ”Vad får dig att säga det? Det är du som utan lov sovit i mitt hus!” ”ditt hus?” så reste sig Christopher upp och tittade sig runt.

FORTSÄTTING FÖLJER ♥